Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

torsdag 22 september 2016

Jag älskar klänningar!

Speciellt från Valentino, vill ha allt därifrån, så girig är jag.
Men men, titta på bilder räcker långt, och här är lite favoriter just nu, inte bara Valentino och inte bara klänningar.

Som ni ser ska det vara blommor, djur eller växter på kläderna eller smyckena om jag får bestämma!

Alla bilder kommer från Pinterest och här kommer man till mina pins:
https://se.pinterest.com/Paradisfagel/pins/








onsdag 21 september 2016

Tänk att både jag och dahlian tog oss igenom den tuffa sommaren

Det var lite pirrigt att plantera knölar och frön där i början på maj. Hur gör man? Hur kommer det se ut? När kommer det upp något? För mycket vatten eller för lite vatten? Rätt jord?

Men så spännande det har varit! En dag i taget, några millimeters växande i taget.
Det är mycket tack vare dom jag stått ut mitt i nedstämdhetens avgrund.

Såhär såg dahlian ut när den äntligen sköt upp:

Yes, jag planterade den rätt! Men skulle den hålla och sen blomma? 

Jorå!



Färgskiftningarna! Formerna!
Jag vill ha en hel åker med dahlior!

Det känns så mysigt att ha gjort denna resa från knöl till blomma! Jag vill ju såklart redan planera för nästa vår, och japp, några dahliaknölar till blir det allt. Hoppas dessutom kunna vinterförvara dom jag redan har.

Och på posten väntar ett paket med vårlökar och vårknölar! Vad det blir får ni se när jag fått hem paketet! 

måndag 19 september 2016

Tacksamhet på en måndag

Vet ni, jag är tacksam över att jag ens kan känna tacksamhet!

Så mörkt det varit. Eller mer avstängt. Men med en skrämmande beslutsamhet. Att jag inte längre tänker stå ut.

Ljuden. Ljuden triggade igång tankar jag aldrig varit så nära förut. Det började tidigt i våras ungefär.

En ny form av hyperakusi (ljudkänslighet) som jag inte trodde var möjlig. Ljudkänslig har jag varit sen jag var liten, men det här... Tortyr. Precis som med luktkänsligheten. 
Och nu både ock.

Jag får förklara mer om hyperakusi en annan dag, för idag är jag ändå tacksam för ett ljus i tunneln.
Nånting har släppt, jag har andats ut på nåt sätt. Hittat tillbaka.
Ljuden stör enormt, men jag vet att det faktiskt finns en (eller flera) lösning(ar), ett sätt att stå ut.

Varsågoda, lite nytt på dahliafronten, dom varken låter eller luktar, bästa sällskapet:




lördag 17 september 2016

Lyrik på en lördag - Marcus & Martinus



Du kunne vært den typen som e så for me
Med hvitt skjørt og halvlangt hår var du en engel
Du virka så sur når e prøvd å prat te de
Så e treng bare noen som e lik de
E vil bare ha ei som ligne på de ie ie ie ie ie ie ie ieieieie
E vil bare ha deg
E vil bare ha ei 
Deieieiee

Varför krångla till det liksom? 





söndag 11 september 2016

Om PACE-fiaskot

"Såpan kring PACE fortsätter. För er som inte känner till den är det studien vars författare hävdade att de bevisat att KBT och träning hjälper vid ME/CFS. En studie som genom Dagens Medicins bloggare Mats Reimers okritiska rapportering har format många svenska läkares syn på och behandling av ME/CFS-patienter."

Läs vidare om turerna kring PACE-studien på denna mycket läs- och följvärda ME-blogg:



lördag 10 september 2016

Mer av havet

Vi återkommer alltid till samma ställe när vi åker till havet, dels för att vi redan vet att just dom klipporna vi måste gå över för att komma dit tar mindre energi än andra, gångvägen är väl inövad och min kropp känner igen rörelserna och slipper kalibrera om så mycket. Och så har vi en speciell klippavsats som vi går i och upp ur som också är invand och väl beprövad. Det är som en naturlig trappa som man också kan sitta och vila på, halvt under vattnet, så man kan kliva upp utan stress. Men oj så strömt det var i år på just det stället, det var inte alldeles självklart att kliva upp, men det hade ju varit värre om det varit strömt på ett okänt ställe. Fast detta ställe råkar även vara det vackraste stället vi vet, och vi har inte sett något som liknar det, det känns som en annan del av världen.

Förresten så ska ni veta att jag varit rädd för havet och vatten sen jag var liten och fick en yrselattack på det allra djupaste på badhuset, där det är sådär mörkblått och avgrundsdjupt.
Men min älskade make har hjälpt mig att övervinna det (och min systerdotter som tvingade mig att leka på badhuset när hon var liten, och man kan ju inte svika syskonbarn, man hoppar från 5 meter, så är det bara) och nu njuter jag av det där avgrundsdjupa och blåa och dyker till och med ner till botten och vänder. Det är ju verkligen inte så djupt egentligen, 3-4 meter, men är man rädd så är man.
I år var jag lite mer rädd för att dyka, men det är ju för att jag är lite mer utmattad och inte har koll på att hålla andan så bra. Så jag höll mig mest till snorkling och att flyta runt. Hand i hand med min man för att inte drivas med av strömmar.

Fler inlägg om vår resa till havet:

Kammanet igen!

Varje år vid exakt samma klippa så fångar jag (ömt) en havsnål och klappar. Dom är så långsamma att man undrar hur dom överlever. Släkt med dom coola sjöhästarna.









Lyrik på en lördag - Det stora blå

Det här är fortsättningen på mitt inlägg om vår utflykt till havet som äntligen blev av. Med blandade känslor och sämre mående vill jag påpeka. Sådär att man inte riktigt vet i stunden om det kommer visa sig vara värt det eller inte. 
Men vi bjöds på fantastiska naturupplevelser och såhär i efterhand orkar jag ta in det vackra mer och mer. Jag är glad att jag kunde ta foton så jag kan njuta i efterhand och nu längtar jag tillbaka enormt, något jag inte gjorde innan vi väl kom ut. Antagligen för att jag inte vågade hoppas mer eller visste hur min kropp skulle må av en sån resa.

Färgerna var magiska i år, mörkt turkost mot rött och lila och det kändes som att vi var i en enormt stor lagun eller naturlig pool, svårt att förklara, men helt underbart. Det vägde upp svåra smärtor att ens kunna böja nacken för att kunna se runt.

Jag älskar när hav möter land och att flyta med vågorna som slår in mot klipporna. Med våtdräkt och en matta av tång så landar man mjukt. Ser ni kammaneten? Dom skiftar i regnbågens färger, helt fantastiska och omöjliga att fånga på bild med min enkla kamera.