onsdag 12 mars 2014

Omtanke






Så underbart det är med vänner som tänker på en! Jag önskar att jag kunde ge tillbaka lika mycket som jag får, men det sköna med riktigt nära vänner är att dom inte förväntar sig något tillbaka när det verkligen inte går.

Sen jag fick min diagnos för ett år sen har jag vid ett flertal tillfällen blivit så rörd över att många har tagit sig tid och kraft att läsa på om min sjukdom för att förstå det bättre.
Och då utan att jag bett om det. Det betyder oerhört mycket, och i det har även ny vänskap fötts.

Igår fick jag spontanbesök av ett par väninnor som var i mitt område i sitt missionerande ideella arbete. Dom smsade först och frågade om det gick bra, och jag kunde ligga ner under hela besöket. Det kan kännas så dumt att inte ens kunna resa sig upp för att säga hejdå, men jag får helt enkelt vänja mig.
Jag blev så uppmuntrad och glad, och även om det tog på mina krafter bara av att prata och lyssna en liten stund så betydde det så mycket!

Jag har en annan väninna som brukar ringa för att höra hur jag mår. Hon vet att jag oftast inte orkar prata, men då lämnar hon ett meddelande om att hon bara ville säga att hon tänker på mig. Sen brukar jag svara henne via mail. Men bara att få höra hennes goa röst utan nån somhelst press är guld värt!

Igår glittrade solen genom träden, och jag gick ut och satte mig på balkongen i några minuter och fångade känslan med mobilen på skakiga armar. Vilket inte var till någon nackdel eftersom jag gillar skakiga och misslyckade bilder, det blir oftast en konst i sig.













4 kommentarer:

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!