Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

torsdag 17 april 2014

Att dansa balett handlar inte om kroppsstorlek, det handlar om att använda kroppen till något vackert och själsligt berikande



När jag såg den här dokumentären började jag att gråta. Jag var så lycklig och glad över att se något så vackert, hur ett gäng med tjejer och killar med 'vanliga' kroppar får chansen att tränas upp för att visa upp en föreställning av Svansjön. Många av dessa hade fått lämna balettkarriären gråtandes bakom sig för att dom helt enkelt blivit för stora. Det betyder inte att dom inte kan dansa balett eller använda sin kropp på ett vackert och smidigt sätt. Det är bara det att dom inte passar in i mallen för hur en balettdansare ska se ut. Men det här gänget fick chansen, och å så vackert det blir. Vanliga människor med vanliga liv, jobb och kroppar.

Jo, men jag grät en liten skvätt också över att jag inte längre kan dansa som jag ju älskar att göra. Röra mig till musiken. Den känslan.
För några år sen, när jag precis kommit upp över fyrtiostrecket och äntligen börjat acceptera min kropp, så bestämde jag mig för att börja i balett. Jag ville börja använda kroppen, sätta den i ett sammanhang som jag aldrig hade vågat förut, visa upp den för mig själv i en sal med oändligt många speglar där jag inte längre kunde gömma mig. Jag ville träna kroppen på ett hälsosamt sätt utan att fördenskull ändra på något med den. Men jag ville bli stark, både i kropp och själ.
Men jag visste ju inte att jag hade en neurologisk sjukdom som skulle ställa till det för mig och som gjorde att jag blev dålig av varje lektion,  jag fick ny sorts värk  som vandrade runt i kroppen och utmattningen förvärrades ju längre terminen gick. Jag som skulle bli starkare och hälsosammare, få upp konditionen och öka rörligheten, blev bara sämre. Nybörjarkursen är  inte alls krävande, inte mer än ett vanligt danspass på gym, och jag gjorde det i min takt. Ändå gick det inte. Jag hade hjälp av en sjukgymnast under den här tiden som själv var gammal balettdansare, hon försökte hjälpa och tipsa, men hur jag än gjorde så gillade inte kroppen denna ansträngning. Jag fick helt enkelt ge upp och med det följde såklart en del jobbiga känslor. Vad var det för fel på mig? Vad hade jag gjort för fel? Träning ska ju vara bra, speciellt i kombination med något som man älskar att göra nämligen att röra kroppen i takt med musik.

Nu vet jag ju bättre, nu vet jag varför jag alltid blir sjuk av att träna om så bara lite. Varför jag får influensa, feber och ont i halsen.  Jag vet men det är svårt att ta in. Speciellt som man först inte varit kompis med kroppen för att den känts för stor (eller i barndomen att den var för späd), och när man väl kommit över den biten upptäcker att kroppen inte är kompis med mig, därför att den är trött i kroppens energifabrik mitokondrierna och har en neuroimmunologisk defekt.
Hade jag vetat allt detta när jag fortfarande kunde röra mig någorlunda så hade jag kunnat anpassa mig efter det genom att nöja mig med att dansa i kortare pass, om så bara i fem minuter. Kanske till och med sittandes emellanåt. Ja, jag anser att man kan dansa sittandes, liggandes också för den delen.
Jag önskar att jag kunde göra om, göra rätt, men framförallt att vården skulle göra rätt från början. Förstå att inte alla svarar på träning som man ska. Att det finns undantag. Att inte all trötthet är utmattning eller depression eller för den delen, dålig kondition. Jag önskar att alla med  trötthetssyndrom först och främst ska utredas fysiologiskt/neurologiskt och inte psykologiskt, det borde vara standard att först utesluta fysiska sjukdomar. Och det sägs att det är så det ska gå till, men kunskapen och resurserna inom psykiatrin är låg och alltför många går omkring med fysiska grundorsaker till sin trötthet.

Men nu är nu och jag är iallafall glad över att jag vet mer nu, att jag ändå kan njuta av musik ibland. Då blundar jag och föreställer mig att jag dansar. Och det funkar bra för både kropp och själ. Och så har jag ju kvar mina balettskor, som jag har på mig ibland för att hålla kvar den härliga känslan av att dansa balett.






6 kommentarer:

  1. Underbart! Hade velat gifta mig i riktiga ballerinaskor, men det kändes lite löjligt när jag aldrig dansat balett. Däremot kommer jag ihåg hur jag förr om åren var så pigg att jag satte på hög musik och dansade en minut. Bokstavligen. "Jag älskar Maja, min Maja, min bitska lilla piraja..."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, visst är det vackert, skulle vilja ha ett par tåspets på vägen!

      Radera
    2. Fast helst på väggen ; )

      Radera
  2. Så härliga bilder på dig i dina vackra dansfötter! Oj så jag önskar att pacingen och forskningen ska leda till att både du och Anja ska kunna dansa i framtiden. Jag har inte varit intresserad varken av att dansa eller se på dans, men när vi nu välsignats med två barn som dansar så har det förändrats. Jag blir nästan sugen jag med. Men nöjer mig med att ha en klänning som matchar dina skor och sträcka tårna där jag ligger. :-) Konstigt nog gick jag i balettskola som sexåring. Och kände mig graciös som en frysbox och galet kissnödig på uppvisningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Visst blir man lite sugen, det är ju inte självklart att man gillar det som barn, eller att det känns så graciöst. Det får mig att tänka på ett klipp med en liten flicka som inte riktigt hänger med i alla steg, måste leta upp den nu. Ja, åå! Pacing och forskning till oss alla oavsett dansform eller längtan i livet! ❤️

      Radera
    2. Här är den:

      http://youtu.be/tdylQeg5B9I

      :D

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!