Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

fredag 18 april 2014

Idag blev jag hårt påmind om hur sjuk jag är. Som ett slag i ansiktet.

Gick upp till vinden för att försöka hitta mer garn som jag sparat från mitt lager med material som jag hade i företaget. Det var en kamp bara att komma upp. Väl där påminns jag om allt jag inte längre kan göra. Alla projekt jag hade på gång. Alla roliga workshops i återanvändsdesign jag hade med barn och ungdomar.
Så misslyckat. Så otroligt misslyckat liv kan jag tycka just nu. Behöver nog känna lite så också. Just nu.

Jag hittade inte ens allt garn. Och min hjärna lyckas inte leta fram något minne av var det skulle kunna finnas. Jag minns bara att jag verkligen tänkt till när jag packade ihop dom. Jag tänkte att om jag inte skulle kunna göra något annat så skulle jag åtminstone kunna knyta lite armband.

Klart jag kan köpa nytt garn. Men jag ogillar ju nyproducerat, och det garn jag hade var vintage och av en kvalité jag inte sett förut. Jag kommer ju dessutom sällan ut till en affär. Det är också frustrerande när jag tänker på det.

Patetiskt. Lite garn liksom. Lite garn är mitt liv just nu. Patetiskt att jag gråter över lite garn.

Men jag grät nog över lite andra sparade minnen också. Hittade en påse med syskonbarnens kläder som dom en gång haft och som jag sytt till dom. Mina älskade älskade syskonbarn.

Jag vet ju att jag har så mycket annat att glädjas åt, det finns så mycket mer och högre att vara glad för. Jag vet det. Men just nu vill jag inte veta det. Jag vill grotta ner mig i känslan av förlust. Och det känns trots allt viktigt att få göra.








2 kommentarer:

  1. Det är nog de hårdaste slagen...att bli påmind om drömmarna och livsuppgifterna som sjukdomen bestulit oss på. :-(
    Jag hoppas att känslopåslaget och rörelsen inte kostar dig för mycket.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, usch ja, alla har vi så mycket vi måste lämna bakom oss. Hitta nya vägar. Skönt att gråta ändå. Tänk att man ska behöva planera för att orka gråta, eller iallafall planera om i orken.
      Kram ❤️

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!