Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

tisdag 24 juni 2014

Respektera din kropp och andras

Blir så trött på all sorts utseendediskriminering. Och då menar jag allt som är relaterat till vikt och kroppsform.
Den finns och är på ett sätt mer lömsk än annan diskriminering. Men lika otäck.
Överviktiga eller underviktiga får stå ut med mycket fördomar och uppläxningar av folk som dels inte har med saken att göra och som dels inte heller har en susning om vad som orsakat över- eller undervikten. Normalviktiga med för den delen. För en del anser sig ha rätt att scanna av huruvida någon ser ut att väga för mycket eller för lite och om personen är hälsosam eller inte. Vidrigt tycker jag.

Ledsamt också, eftersom många dömer ut sig själva också, säger nedlåtande saker om sig själv och sin kropp. Ursäktar sig inför andra. Straffar sig. Jämför sig. Skäms. Säger nedlåtande ord om kroppen. Tänker att "alla storlekar är fina" men 'jag' borde se annorlunda ut.

Jag har varit där. Jag tyckte stora storlekar var fina, men inte på mig.
Jag diskriminerade min egen kropp och dömde ut den. Det handlade inte bara om det estetiska, utan jag förknippade det med min hälsa.

För mig började det när jag var liten och undernärd, jag minns dom ständiga kommentarerna från den vuxna omgivningen och speciellt vården. Det var inte okej att se ut som jag gjorde. Istället för att bara prata om min hälsa och att kroppen inte kunde ta upp näring så talade man om mitt utseende kopplat till hälsan. Det fortsatte i skolan och där mobbades jag av skolkamrater över min spinkighet.

När jag började lägga på mig i högstadiet, så fick jag istället kommentarer om det. Från läkare till närmsta anhöriga. Och jag trodde ju det var okej att prata så öppet om min kropp, att bli bedömd och dömd, så jag började själv göra det. Ursäkta mig, prata öppet om min skam, berätta om mina duktiga planer att minsann få ner vikten, så folk skulle förstå att jag försökte.
Samtidigt som jag försvarade och beskyddade dom som kände detsamma med sina kroppar. För dom var ju fina och hälsosamma, det var bara jag som inte var det.

Så dumt, så urbota dumt.

Men så blev jag upplyst. Rejält. Jag fick se saker ur helt andra perspektiv. Och jag började respektera min kropp och faktiskt därmed andras.

Jag hittade bloggar om 'fat acceptance' och 'health at every size', movements som startats för att motarbeta den världsvida utseendediskrimineringen. Det var befriande att läsa. Ingen terapi jag gått i för mitt kroppshat har hjälpt som dessa har. På bara några veckor kopplade min hjärna om helt till att slappna av och ha en hälsosam syn på min kropp och andras, oavsett storlek. Och på köpet har jag lärt mig att urskilja vad som är myt och sanning när det gäller vikt, kropp och hälsa.

Genom bloggarna hittade jag till bra böcker i ämnet och den första jag köpte heter "Lessons from the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a Truce with Your Body". Befriande.
Sen läste jag "Health at Every Size: The Surprising Truth About Your Weight". Bam, ännu mer befrielse och frid i sinnet.

Hittade i samma veva en utgallrad bok på biblioteket för 5 kronor, "Sluta banta", den är skriven på 80-talet och måste ha varit en rejäl motpol till alla bantningskurer då. Tyvärr missade jag denna viktiga bok då och läste mest om bantningskurer istället...

En av dom första bloggarna jag hittade heter Kroppsbilder (en aha-upplevelse), den startades av Julia Skott som nyligen gett ut en bok som heter "Kroppspanik - Fett, lögner & sjukt onödig ångest". Första svenska boken i ämnet och inte en dag för tidigt. Jag återkommer snart med ett helt inlägg som bara handlar om den boken och som dessutom innehåller en liten intervju med Julia!

Andra härliga och befriande bloggar att läsa:

Beyond Sizes

Hälsa är mer än en siffra














6 kommentarer:

  1. Först, älskar att läsa din blogg. Du skriver om olika ämnen ur nya perspektiv och genom allt lyckas du utstråla så mycket positivt. (Kan inte förklara men när jag läser din blogg tänker jag dig som en fjäril. Blev det för flummigt nu?)
    När min dotter var 10-12 år fick jag höra att hon var "för smal", jag såg inga problem hon åt i ordning osv. Men vi gick hos en äldre barnläkare då och jag tog upp det, hon sa att hade det varit för 25 år sedan hade hon inte ansetts mager, då var hon normal. Barnen väger mer idag så nu är ett annat normalt. Så vad är normalt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, man tackar! Jag ser mig gärna som en fjäril, en flummig sådan :D
      Ja, kära nån, vad är 'normalt'? Och som sagt, att vikten ska vara så avgörande för hälsan. Blir så urbota dumt att hålla sig till en mall, eller för den delen förlegade tabeller som inte tar med olika faktorer i beräkningen när man delar in i under-, normal- och överviktiga. Nä, det finns bättre sätt att hålla koll på folks hälsa, tycker det är dags att vården börjar tänka från rätt håll istället och få folk att äta bra och röra på sig efter sina förutsättningar för att vara hälsosam, inte för att kontrollera vikten. Lägger man bort den fixeringen och stressen skulle folk må mycket bättre psykiskt och därmed få en mindre tvingad inställning till ett hälsosamt leverne!

      Radera
  2. Att acceptera sin kropp med alla dess skavanker har ju också i förlängningen att göra med att acceptera sin rätt att existera och ta plats. Jag hade ett vykort på spiselkransen där vad hette han programledaren på engelska musikkanalen ... hjärndimma ... ja, han sa i alla fall i en pratbubbla: The only valid reason for people to try to lose weight is that they'd take up less space on the buses.
    Ray nånting? Cokes?
    Numera tycker jag att det är rätt bra att jag lever, gör av med syre och tar upp plats på bussar (nåja, i färdtjänsttaxin).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, vi har rätt att ta upp plats hur vi än ser ut, stora som små, med eller utan elscootrar eller andr skrymmande föremål!

      Radera
  3. Har inte haft så stora problem med min kropp, men de "normala" för tjejer, komplex för allt möjligt. Är brösten tillräckligt stora, är magen för stor, borde gå ner, är min näsa för krokik etc etc. Jag släppte det när jag blev sjuk. Inte med en gång, nejdå. För ett år sen tränade jag och höll på. Men i dec-januari, när jag blev sjukskriven och föll ner i ett jätteskov som fortfarande håller i sig så var jag nästan tvungen... kan man inte ens gå 100 meter kan man inte träna. Jag får acceptera min kropp som den är. Och framförallt känner jag att funktionaliteten är tio miljoner gånger viktigare än utseendet... Visst, jag vill bli frisk och då vill jag träna, men jag vill träna för att det är kul och skönt och för att vara hälsosam, inte för att min kropp ska se perfekt ut. Tänk om alla med fungerande kroppar bara kunde vara tacksamma för att benen bär dem istället för att fokusera på att låren är för tjocka! Tyvärr funkar det ju inte så, samhället är uppbyggt med kritik av speciellt kvinnokroppar men även män har ju en del utseendehets. Men det känns som att vikt är ett sånt litet problem när man inte ens kan gå utanför dörren själv...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så! Det blir lite reptilhjärna som sätter in och fokuserar på oviktigare saker när man knappt kan komma upp ur sängen och har nog med stress att ta itu med ändå. Det ska vara skönt och njutfullt att röra sig och att äta, många glömmer bort det mitt i utseende- och hälsohetsen. Bra tankar Jonna!

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!