Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

fredag 18 juli 2014

Det här är en fruktansvärt plågsam sjukdom

Och dom flesta i min närhet har förstått det. Det betyder mycket.

Jag tål ganska mycket. Det har jag förstått det senaste.
Men just nu, när sjukdomen återigen kastat mig tillbaka till den tortyr jag upplevde i ett halvår i vintras, så orkar jag bara inte höra när andra beklagar sig över mindre hälsoproblem.

Jag kan ju förstå att plågor upplevs olika, även smärtgränser, men få som inte upplevt svår ME kan förstå hur det är. Vi pratar om ett tillstånd som i plågor och livskvalité, av framstående ME-specialister, jämförs med långt framskriden cancer eller AIDS.

Oftast lyfter jag upp dom få tillfällen som jag faktiskt orkar göra något underbart, som att komma ut till havet eller träffa en kär vän och umgås en liten stund. Men det som dominerar min vardag, dom hemska symptomen som kommer i en klump och som inte bara är utmattning (som många tror att man kan sova sig igenom), dom berättar jag inte lika mycket om. Det tjänar ingenting till att upprepa sig dag ut och dag in. Jag mår fruktansvärt, och det är kroniskt. Oavsett skov som gör att det varierar lite grann. Grader i helvetet ni vet.

Så just nu är jag rätt trött på att höra om vanliga förkylningar, influensor och småhuvudvärk.
Måste pausa allt sånt just nu.

Nästa inlägg kommer att bli trevligare. Jag lovar.





3 kommentarer:

  1. Förstår precis. Vissa dagar orkar man inte vara så empatisk som man annars är (och det är vi ju för det mesta! ��)

    Blev själv lite lite irriterad häromdagen när nån klagade på att det var så typiskt att bli förkyld när det är så fint väder. Testa 365 dagar om året tänkte jag, som har varit ute i solen en handfull gånger på hela sommaren. Sen skakade jag av mig det och scrollade vidare.
    Vissa dagar har jag också insett att jag tar åt mig för mycket av allt möjligt och får pausa sociala medier, eller alla medier för den delen. Har gråtit floder sen Gazaterrorn började, alla civila, alla barn. Usch, vill inte stoppa huvudet i sanden heller när det är riktigt allvarliga saker men kan ju inte heller engagera mig så jag blir ännu sämre. Har skrivit på nåt upprop och ska skänka pengar till Palestinagrupperna för andra gången (denna gång pappas födelsedagspresent, första gången för att jag var tvungen att göra NÅGOT!).
    Förlåt, kommer så lätt off topic, disträ...

    Hoppas du mår lite bättre snart, fina Mireille ♡ Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, usch för allt hemskt som händer i världen! Tror att vi dessutom lättare kan sätta oss in i andras plågsamheter, och inte viftar bort det. Men som du säger, vi behöver pausa från det med, men det är riktigt svårt, speciellt som det är barn som får lida. Ett litet litet bidrag betyder ändå mycket, även om det kanske inte känns så. Tänk vad vi kunde åstadkomma om vi var friska, eller bara lite friskare! Jag skulle jobba mer volontärt med allt möjligt känns det som! Tänk om samhället förstod vilka resurser bland kroniskt sjuka som finns om det bara satsades på bättre sjukvård och forskning! En extra styrkekram till dig nu när allt kör ihop sig på flera fronter. Hoppas innerligt på lösningar snart! ❤️❤️❤️

      Radera
    2. Tack, och ja, så sant det du säger. Vilka resurser som finns bland oss. Så mycket vi kunnat göra om vi fått hjälp istället för blivit motarbetade av myndigheterna! ♡

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!