Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

måndag 17 november 2014

Just nu

Orkar inte ens tänka på hur hemskt det varit dom senaste veckorna. Plågsamt.
Men en vacker dag kanske jag berättar lite mer, när jag har mer distans till det hela. Men kort och gott, det kändes som om livet höll på att rinna ur mig. Att jag närsomhelst skulle ta mitt sista andetag.

I förrgår kunde jag äntligen prata några ord med min tandhygienist om hur sjuk jag blev av tandvårdsbesöket. Ett samtal på tjugo minuter och sen var jag helt kraftlös både i hjärnan och kroppen. Hon tyckte det lät som en påverkan av bakterier som frigörs vid rengöring av tandsten, något som en frisk människa inte känner av men som antagligen blev en för stor belastning för mig med nedsatt immunförsvar. Patienter med nedsatt immunförsvar brukar få en dos antibiotika några timmar innan själva rengöringen. Så nu har hon remitterat mig vidare till sjukhustandvården för vidare utredning, och där finns läkare som har större kunskap kring detta än vad min vårdcentral har. Som ju struntade i mina symptom och fortfarande gör.

Under mina sämsta dagar, då jag bara kunde koncentrera mig på att andas, så tålde jag inget ljus och allt fick vara nerdraget. Jag blev utmattad av minsta lilla stimuli, minsta ljus, minsta ljud, som om hjärnan var överhettad. Vilket den ju var. Ja, nu skriver jag ju ändå om hur det var, men det jag vill försöka förklara är hur mycket dom enklaste, och ibland trivialaste sakerna kunde hålla mig uppe mentalt genom dagen. En skymt av något vackert i vårt hem när jag på skakiga ben tog mig till toaletten. Ett kuddfodralsprojekt i besöks/gästfåtöljen som jag i mitt huvud funderade ut hur jag en dag skulle kunna slutföra det, vilken konstruktion den skulle ha och vilka sömmar som behövdes. Och bredvid min dagbädd har jag några av mina smycken, som jag sällan kan använda men som är vackra att se på. En lite bättre dag så piffar jag upp mig och sätter på mig en ring eller två, kanske bara under den korta stund jag sitter upp och äter.

Självklart var det starkare krafter än så som först och främst höll mig uppe, som kärlek och omvårdnad från min man och från nära vänner, samt ihärdiga böner, men det är för mig alldeles för känslosamt att beskriva just nu. Det kommer.


Känner mig lycklig bara av ordet liksom



Svag för ugglor och fjädrar, så är det bara



Jag och glitter, jag är som en korp



Gåva från min kära man, absoluta favoritringen just nu näst
efter vigselringen



Armband från en kär vän



Dockan jag fick från mormor när jag var tio år



Hjärtmedaljongen


Syskonbarnen



Besöks- och gästfåtölj bredvid min dagbädd



Det så viktiga sugröret när jag inte hade kraft att sitta upp och dricka vatten.
Olika färger och mönster varje dag.


En ljuvlig börs som jag fått av kära vänner



Mobilskalet som pryder mitt främsta kommunikationsmedel. Korp som sagt.




Och så fort hjärnan orkar det så tänder jag gärna levande ljus. Tänk att t o m
levande ljus kan vara för skarpt för en trött hjärna


3 kommentarer:

  1. Vad skönt att den hemska pärsen verkar vara över <3 kul att se inlägg från dig igen också. Fina bilder på fina saker.

    SvaraRadera
  2. Kram. Tänker på Dig. Jag önskar att Du ska få må så mycket bättre. <3

    SvaraRadera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!