Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

måndag 23 februari 2015

Dom ska ner med en kamera i min magsäck på fredag

Jag vill helst göra det nu. Få det överstökat. För jag har alldeles för många dagar kvar att fundera på.
Katastroftankar.
Och då är det inte själva grejen med att föra ner en slang i magen som jag tycker är otäck, (jag har gjort det förut och tyckte det var intressant och spännande), men efter att ha kraschat fysiskt av att bara ta bort lite tandsten så är jag så himla rädd att min kropp är för utmattad för en sån här grej. Vill inte ligga och dricka ur sugrör i flera månader efteråt och ha daglig tillsyn av hemtjänst som har svårt att låta bli parfym.
Jag vet att dom här tankarna är så onödiga, för jag blir ju trött bara av att hajpa upp det så.

Jag hänger liksom inte med i hur lite min kropp orkar. Tandvårdsbesöket till exempel, det var ett lugnt och stillsamt besök, och inte hade jag så mycket tandsten heller. Och jag är inte det minsta rädd för tandläkaren och har aldrig varit. Som barn avstod jag hellre bedövningen och stod ut med smärtan, för att jag tyckte bedövning var värre.
Men visst, det dras och slits i käkarna när tandsten tas bort, så för mig som mest är sängliggande och rör mig i slowmotion i vanliga fall, så är det ett rejält motionspass för mitt arma huvud, min nacke och mina käkar.

Sen har jag ju blivit nojjig på att jag kan ha cancer i magsäcken. Helicobacter ökar risken för det. Och då är jag snabbt framme i tankarna om hur jag inte skulle klara av en operation eller cancerbehandling i mitt redan svaga tillstånd. Ja, ni hör ju vad det maler på.

Men min mage är faktiskt lite lugnare och stabilare nu, så egentligen borde jag vara tacksam för det istället. Och det är jag, men måste jobba lite mer på att möta mina katastroftankar och avdramatisera lite grann. Jag kan samtidigt förstå att det maler på, kroppen har varit rejält stressad av både smärtor, illamående och svår klåda och plågsamma utslag under flera månader nu.

Men jag lever och jag är envis, jag tänker klara av detta och vad som än händer. Så är det bara.



10 kommentarer:

  1. Jag har gjort denna undersökning vid några tillfällen pga inflammation i tarmen,
    jag har pga min skräck alltid blivit sövd,
    överlevt har jag gjort trots svår dödsångest...

    Jag är helt säker på att Du kommer att klara av detta å vad de än hittar är allt bättre än ovissheten då man inbillar sig både det ena å det andra.
    Att Du kommer må skit dagarna efteråt vet vi ju om,
    men bättre det... å veta vad som är fel... om de nu hittar något... något som går att laga är det ju bra.
    Jag tänker på Dig... *håller Din hand*
    kram Åsa i Åsele
    naltanorrland.bloggspot.se
    naltabblovers@hotmail.com

    SvaraRadera
  2. Åh, jag förstår din oro. Och din oro över oron. Ber en bön för att frid ska komma och stanna under hela ingreppet och tiden efter. Jag är inte rädd för nålar eller tandläkare, men slangar i halsen är min skräck. Så när det skulle ske för andra gången (efter en första traumatisk hjärtundersökning) under utredningen av min evighetsfeber så kontaktade jag mottagningen och berättade om min oro. Det var det bästa jag har gjort. Förvisso var jag mkt mer febrig efteråt (men ingen visste nåt om ME då) men jag tog mig igenom ingreppet utn rädsla tack vare helt otrolig personal.

    Jag känner igen oron för cancer. Inte för själva cancerns skull, men för vd det skulle göra med en sån här kropp. Kom på mig själv med att tänka vid mammografin "undrar om man kan få Rituximab" Galet, men inte underligt att vi oroar oss för försämring. Stor kram - och stor igenkänning från förra inlägget om att emellanåt var arg över hur det är

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kommentar dök upp! Förstår mig inte på denna bloggsida, men jag hittade den även om den verkade ha försvunnit! Tack för fina tankar, och igenkänningsbekräftelse. Kram Cecilia!

      Radera
  3. Du är konstig du! Gastroskopi var det utan jämförelse värsta jag har varit med om och nästa gång får de söva mig för jag tänker absolut inte vara med! Ifall det blir nån nästa gång.
    Håller tummarna för att de blir glatt överraskade över hur bra din mage läks!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår mig inte på mig själv, har fobier för sånt ingen annan har istället haha! Tack för pepp och hoppas på bokmärken från kirurgen för att jag inte har några 'hål' i magen :D

      Radera
  4. Tack för pepp och uppmuntran Åsa! Stor kram <3

    SvaraRadera
  5. Avundas dig inte undersökningen men tror att det blir lugnare för dig när den är gjord för då kan du slappna av och inte oroa dig för vad som kan vara fel med magen. Jag håller tummarna för att din kropp inte slår bakut av undersökningen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nilla! Ja, det ska bli skönt att ha det överstökat! Kram <3

      Radera
  6. KRAM! Heja. Och, som alltid, bara pip till om ni behöver mig. <3 Böner och tankar bistår jag med. Såklart. Alltid.

    SvaraRadera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!