söndag 28 juni 2015

Svår kronisk sjukdom och att hantera livet

I dag på förmiddagen så lyssnade vi på församlingens bibelstudium via telefon, och även om jag hade svårt att koncentrera mig så var det så uppmuntrande eftersom dagens tema handlade om att förtrösta på gud när man känner det som tyngst, när livet är riktigt svårt och man kanske har svårt att se en utväg ur lidandet. Det där är ju inte alldeles självklart, att "jajjemen, jag tror på gud och då känns allt kanon". Nä, man kan känna sig rejält övergiven och förtvivlad för det.
Det var flera som berättade om sina erfarenheter i livet när dom kanske upplevde en stor uppgivenhet på grund av att flera bitar på en och samma gång rasar ihop, kanske i takt med att man har problem med att få stöttning och hjälp via myndigheter eller vården om man till exempel drabbats av svår sjukdom.

I studiematerialet som gicks igenom idag så hänvisades det speciellt till ett nummer av en av våra tidskrifter från 2001 som behandlar just ämnet svår kronisk sjukdom. Jag läste det nu och blev så uppmuntrad att jag nu tänkte dela med mig av några tankar därifrån.
Det var stor igenkänningsfaktor på en hel del av det och det kanske kan hjälpa någon mer att få lite tröst mitt i en pågående hälsokamp oavsett om man tror på en gud eller inte.

"En allvarlig sjukdom ger upphov åt stor osäkerhet och bekymmer i ditt liv. ”Att min situation är så oförutsägbar gör livet mycket frustrerande emellanåt”, säger en man som lider av Parkinsons sjukdom. ”Jag kan inte göra annat än ta en dag i taget och se vad den för med sig.” Sjukdomen kanske skrämmer dig. Om den kom utan förvarning, kanske du känner en malande rädsla. Men om diagnosen på sjukdomen har kommit efter det att man i flera års tid har oroat sig över symtom som var feldiagnostiserade, kan rädslan komma mer smygande. Först kanske du rentav känner en viss lättnad över att andra till slut skall förstå att du verkligen är sjuk och inte hittar på allt. Men snart kan den lättnad du känner följas av en fruktansvärd insikt om vad diagnosen egentligen innebär.

Man kan också bli mer isolerad. Fysisk isolering leder lätt till social isolering. Om sjukdomen gör att du måste hålla dig hemma, kanske du inte längre kan umgås med dina gamla vänner. Ändå kanske du mer än någonsin längtar efter mänsklig kontakt. I början kanske du fick många besök och telefonsamtal, men med tiden kanske det blir allt färre som hälsar på eller ringer.
Ta reda på mer om din sjukdom
Efter den chock som följer på diagnosen är det många som finner att det är bättre att känna till den smärtsamma sanningen än att möta en vag fruktan. Fruktan kan göra dig lamslagen, men att du vet vad som händer dig kan hjälpa dig att begrunda vad du kan göra — och det i sig självt har ofta en positiv verkan. ”Lägg märke till hur mycket bättre du känner det i fråga om något som oroar dig, när du kommer på hur du skall handskas med det”, säger dr David Spiegel vid Stanford University i USA. ”Långt innan du ens har gjort någonting, minskar du känslan av obehag genom att planera vad du skall göra.”
Du kanske känner ett behov av att lära dig mer om ditt sjukdomstillstånd. Som ett bibliskt ordspråk säger: ”En man med kunskap förstärker kraft.” (Ordspråken 24:5) En man som är sängliggande ger rådet: ”Låna böcker på biblioteket. Ta reda på så mycket du kan om din sjukdom.” När du får veta att det finns behandling att tillgå och lär dig att behärska olika metoder, kanske du märker att tillståndet inte är så dåligt som du hade fruktat. Du kanske till och med finner skäl att vara optimistisk."
Här är länkar till fyra olika artiklar som tar upp hur man kan leva med svår fysisk sjukdom:

När man drabbas av ett allvarligt hälsoproblem:

Fångad i ett virrvarr av känslor:


Hur kan man med framgång leva med sin sjukdom?:
Att motverka bakslag genom att sätta upp mål:




4 kommentarer:

  1. Bra artiklar! Fast jag orkade inte läsa alla på samma gång, delade upp det :) Mycket tänkvärda saker tar de upp.

    Minns att när jag fått min ME-diagnos orkade jag/ville jag inte läsa om det. Jag gick med i RME, men hatade att läsa deras nyhetsbrev - kände mej jättesjuk och nedstämd varje gång jag öppnat mejlet! Men efter ett tag gick det där över och jag började läsa - massor! Jag är ju egentligen en sådan som finner trygghet i att veta saker. Att förstå vad som händer i kroppen och varför.

    Och så har jag tagit hjälp av andra som gått igenom liknande saker. Hur har dom tagit sej igenom det? Jag umgås mycket med min mamma (som har MS), vi bor dessutom grannar. Och så läser jag bloggar m.m av andra som har liknande bekymmer. Det ger en viss tröst att veta att man inte är ensam. Och att man inte är ensam om att känna de saker man känner, framför allt.

    Tack för att du delar! Kram! <3

    SvaraRadera
  2. Men precis, känner igen! För mig går det i vågor, jag vill veta och leta, samtidigt blir jag trött på för mycket och pausar informationsflödet emellanåt. Man behöver igenkänning och se att andra lever med samma och också uttrycker både förtvivlan men också tacksamhet för livet trots elände. Tack för att du också delar! Kram <3

    SvaraRadera
  3. Hej,
    Jag undrar om du har någon mailadress och om det är ok att skriva ett mail till dig? Jag har själv ME och skulle gärna "prata" i längre meningar än på bloggen. Om det är ok för dig!

    Vänligen, Carolina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Carolina! Visst, du kan maila mig på:
      enlangvarigforkylning@gmail.com
      ❤️

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!