Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

torsdag 23 juli 2015

Stora och små smycken

Jag har flätat min första fiskbensfläta nånsin!
Det var ju hur lätt somhelst bara jag orkade sätta mig in i det ordentligt.
Men att fläta hår är inte min grej, och mycket beror nog på mjölksyran i armarna som jag haft sen jag var liten.

Jag gillar det tunna armbandet som det blev av den här flätningen, den orkar jag faktiskt ha på mig fastän jag ligger och vilar i sängen. Smycken och kläder måste vara bekväma, dels för att jag helt enkelt får ont annars men också för att jag lätt får klåda av allt som ligger mot huden.

Så då förstår ni ju att det gigantiska armbandet i mässing sällan används av förklarliga skäl. Men den åkte också fram härom dagen för putsning. Det gick inte så bra för astman gillade inte det alls. Som tur är har min man bra putsmaskiner på jobbet som putsar på några sekunder, så det blev gjort till slut ändå.

Vad jag ska med det gigantiska armbandet till? Det vet man aldrig, jag hoppas ju såklart på att orka ha den nån dag vid något fint tillfälle. Och tills vidare plockar jag fram den lite då och då och prövar den i viloläge en liten stund.
Visst ser den lite ut som en protes, typ?
Jag älskar den iallafall och är köpt av en tjej som låter tillverka sina smycken under rättvisa omständigheter, kolla hennes hemsida här, hon heter Johanna N:
https://www.johanna-n.com






onsdag 22 juli 2015

Bästa hästtjejbästisen och en nostalgitripp

Bästaste mysserien just nu är Heartland!
Inte trodde jag att jag var en sån hästtjej!
Min barndomsbästis var ju det, hon tyckte hästar var bäst och att killar var äckliga.
Jag var rädd för hästar och lekte helst med killar, förutom bästisen såklart. Och en annan tjejbästis. Anna. Finaste Anna. Vi skrattade så vi grät och nästan pinkade på oss.

Men det var minsann min hästtjejsbästis som stadgade sig först och gifte sig. Framåt tonåren var det jag som började tycka att killar var lite, hm, knepiga. Eller, jag ville vara fri, länge. Ha killkompisar men inget mer. Stadgade mig vid 30 när det kändes som att jag faktiskt var fri ändå för att jag hade hittat rätt.
Jag pratar om min käre make som just nu städar bilen för att jag ska kunna åka allergenfritt. Han är otrolig. 

Å vad jag kan sakna min hästtjejsbästis  ibland. Jag är så glad att jag hade henne, vi var så olika men hade så vansinnigt kul ihop.
Det var hemliga indianklubbar och eget språk å sånt, ni vet. Indian sa man ju då, nu vet man lite mer.
Camilla, med längsta blondaste håret jag sett. Vilket hon behållt upp till vuxen ålder, och hade kvar senast jag såg henne för kanske tio år sen.
Jag saknar Anna också, så det gör ont.

Värst vad självutlämnande detta blev, tänk vad en bästhästserie från Kanada kan göra!

Häst och bäst, det blev mycke fjortis över detta inlägg, så härligt!




tisdag 21 juli 2015

Fint

Sova i bil med salt i luften
Morgontvagning i ljum vind
Master bland moln
Känslan av att vara nånstans i England
Vandra lite med nya kängor och känna sig stabil
Tvätta håret i havsbadkaret
Strandfynd som aldrig tar slut
Regn som lugnar
Sol som läker hud
Utsikt som aldrig tar slut

Jag väljer att skriva det fina just nu. Allt det där som är baksidan med en utflykt är något jag behåller för mig själv just nu. Det är som det är, och jag är glad att det ens gick.

















tisdag 14 juli 2015

Hur betalar man med kort?

Idag var jag ute helt själv med elrullen och tog mig till posten på torget nära oss. Jag köpte en Ramlösa och när jag stod där i kassan slog det mig hur sjukt det känns att kunna stå stadigt på egna ben sådär vid en kassa mer än ett halvår senare efter att jag kunde göra det sist(senast?). Det slog mig hur sjukt det är att vara så otroligt sjuk och utmattad så man inte kunnat åka iväg en tur på detta vis på så länge. Så otroligt sjukt att vara inlåst mellan fyra väggar på grund av sjukdom. 
Jag fick verkligen tänka efter hur jag skulle sätta in kortet och sen slå kod.
Så konstig grej att behöva koncentrera sig på för att komma på hur man gör.
Sen skyndade jag mig hem igen, det blåste lite kallt och jag kände att det var på gränsen till att få frossa i flera timmar efteråt. Men det gick bra, jag hade bromsat i tid. Svårt det där, för när man väl är ute i friheten så vill man ju se så mycket. Jag hejdade mig och nöjde mig med den vackra mosaiken på ett parkeringshus jag åkte förbi. Den mosaiken har jag inte lagt märke till innan, men nu när jag försöker snappa upp så mycket vackert som möjligt på kort tid så upptäcker jag nya saker hela tiden!







måndag 13 juli 2015

Kommer på så konstiga grejer att göra när jag får lite ork

Som att putsa några av mina finaste silverringar.

Jag saknar silversmidandet, det var verkligen min grej. Jag gick många terminer under flera års tid, men det var på ett aktivitetshus så det gick långsamt och i den takt jag orkade. Orkade kanske varannan vecka, däremellan var jag som en zombie. Sov länge och ofta, mycke push/krasch skulle man kunna säga. Jag hade så mycket driv i mig men kroppen ville inte, och jag var så frustrerad över det. Vad var det för fel på min kropp? Utbränd fastän jag inte jobbade? Feber, influensakänsla och ont i kroppen av minsta ansträngning. Det var ett evinnerligt tjat om att jag skulle försöka kämpa, komma igång, få lust till saker, när jag redan hade alldeles för mycket motivation och vilja! Det var ju kroppen som inte orkade! Jag fick aldrig ihop utbrändhetsdiagnosen med mig, eller insinuationer på deppighet, jag var så oerhört levnadsglad, men kroppen orkade inte! Nu vet jag iallafall. Hoppas läkare lär sig också, att all trötthet eller oförmåga att komma upp ur sängen inte betyder depression eller psykiska besvär, det där får dom bli bättre på tycker jag.
Dom kan gott bli bättre åt andra hållet också för den delen, upptäcka och se i tid om någon mår dåligt psykiskt. Bättre vård överlag helt enkelt!

Åter till smidandet. Känslan av att forma och skulptera i silver är underbart, det händer massor bara av att värma silvret mellan händerna. Och att löda ihop delar med varandra känns som underverk. Processen från råvara till smycke är så häftig!

Det första jag nånsin smidde var ett par manschettknappar till min man, och jag lärde mig flera roliga tekniker på att göra dom. Min lärare var så go, hon hade ett sånt lugn och gav mycket inspiration. Hon tyckte inte saker skulle se för perfekta ut, det ska ju synas att det är handgjort. Det lärde jag mig mycket av, för jag hade alltid tyckt att vad jag än gjorde så var det inte perfekt nog, men en hel del av det tänket släppte under åren på silversmideskurserna.

Här ser ni manschettknapparna, och dom får vara lite extra oxiderade tycker jag, ibland är det snyggare än upputsat.




Den här ringen var lite enklare att göra eftersom den inte behövde lödas, den är gjord av grov silvertråd som jag vridit och bankat. Som ni ser så gillar jag slingor och blad.. Den var blankvit från början men så oxiderade jag den på flit (i ett bad med klorin) så den blev svart, det var snyggt, men nu ville jag ha den vit igen.


Och så har jag putsat upp denna ringen som är gjord av en silversmed som jobbat som lärare på Steneby högskola. Den är över 20 år gammal nu och jag beställde den av henne när jag bodde uppe i Dalsland. Jag hade ännu inte börjat med silversmide men hade fått en vacker opal av min far som köpt den i Australien. Jag äääälskar ju opaler och skulle kunna bo i en opalgruva i Australien.
Nu är ringen upputsad och fin, ska ha den lite då och då när jag ligger här och vilar på dagarna hade jag tänkt, och förhoppningsvis så behöver den inte putsas upp på ett bra tag igen.




lördag 11 juli 2015

Rensa är bra!

Som jag skrev i förra inlägget så är jag omgiven av så många mysiga grejer och minnessaker här hemma, men vissa saker stressar mig bara så det är skönt att kunna rensa ibland.

När jag legat och varit som sämst, så har jag fått försöka koppla bort all sån stress, det har ju varit omöjligt att ens samla ihop grejer och göra sig av med. Men under våren har jag pö om pö kunnat göra det och sen gett bort till andra som har större nytta av det än mig. Samlat små högar som vänninor kunnat hämta lite då och då, för besök tar också på krafterna.

Ett stort gäng handarbetsgrejer och tyger har gått till vänninor som pysslar lika mycket som jag gjorde förr, och det har känts så bra att det hamnar hos folk som jag vet kommer ha glädje av det. Tyger och grejer som jag faktiskt har en chans att se igen lite senare när någon annan skapat med det.

Och så har några säckar kläder åkt iväg också. Kläder jag älskar men inte kommer kunna använda eftersom jag ju inte kommer ut så ofta. Då är det väl bättre att dom kommer till användning! Och jag har redan fått bilder på dom nya ägarna med mina kläder på sig, superfint!
Det här är Louise som fått en paljettklänning som jag sytt men aldrig använt och en bolero som jag också sytt, materialet är från en gammal kappa jag fyndat på loppis. Hon är med och sjunger i ett band som heter Lokatterna Live så nu har hon lite nya scenkläder att glänsa i! Visst är hon snygg?


Jag har fortfarande svårt att göra mig av med vissa grejer som jag gjort men inte kan använda, som mina hattar som jag gjorde på en modistkurs på Tillskärarakademin för några år sen. Det var bara en helg, men oj så mycket kul jag lärde mig!
Men nu packar jag ner dom och gömmer dom i nåt skrymsle istället, blir bara less att jag inte kan använda dom och att dom samlar damm.









fredag 10 juli 2015

Det slog mig, jag känner mig så rik!

Jättebegränsad, visst, men så rik på andra sätt! Jag har fina minnen att se tillbaka på och några av minnena finns här hemma hos oss när jag ser mig omkring därifrån jag ligger och vilar.
Inramade vykort, gamla möbler med mycket historia, guldsandaler från 40-talet inköpta på Söder, mysiga gåvor från goa vänner, smyckena med antika delar som jag en gång designat och gjort, fjädrar jag köpt på rea, dockan från mormor, teckningar från syskonbarn.

Men det här är ju bara ytliga saker, rikast känner jag mig för att ha naturen så nära inpå att kunna njuta av! Idag kunde jag komma ut i tio minuter och vara riktigt nära, så alldeles underbart!

Hur ser det ut hemma hos er? Har ni många minnen sparade?