Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

tisdag 8 mars 2016

Vi blev ihop för 16 år sen

På självaste internationella kvinnodagen minsann. Och det skulle vi firat i helgen men det gick åt skogen rejält trots noggrann planering. 
Det tog hårt på mig, där och då, att inse att jag inte orkar fira en så fin grej med min man på det sätt som vi tänkt, att inse att jag är så sjuk, trots att jag blivit bättre. Fortfarande så begränsad. Ibland slår det så hårt emot en att jag blir rädd och chockad. "Det här kunde jag ju göra för två år sen, varför funkar det inte nu?!!" Livet med en kronisk neurologisk sjukdom som trots viss förbättring plötsligt kan te sig lite annorlunda än tidigare skov eftersom det är så många organ och system i kroppen som är påverkade, olika vid olika skov. Man hänger liksom inte med i dom svängarna.

Jag grät hela vägen hem från vår misslyckade utflykt. Och så fortsatte gråten i omgångar för att jag tyckte det var värdelöst att jag grät när vi skulle ha en sån fin dag ihop. Sen grät jag av utmattning för att jag hade gråtit. Det loopade rejält där ett tag kan man säga.

Men min man lyckades trösta mig tillbaka till tryggheten igen, han förklarade och vände och vred på saker och ting, och visade inte det minsta missnöje över att dagen blev som den blev. Trots att jag försökte övertyga honom om att han borde vara missnöjd, men icke.

Så för mig blev det ett fint minne trots allt, och en påminnelse om varför jag för 16 år sedan kände att jag ville leva med den här kärleksfulla mannen. Mannen som gör alla mina dagar till internationella kvinnodagar.


4 kommentarer:

  1. Vi blev tillsammans på Lucia. Jättekäckt med en "känd" dag. Gifte oss dagen efter "nine eleven", dvs tolfte september, fast några år efter själva händelsen. Minneshjälp är verkligen bra. Men nu babblar jag, klockan är görmycket ju! Förstår att du gråter. Men tro på din man att du inte har förstört en dag, utan snarare förbättrat hela hans liv. Så lätt att säga till nån annan, så svårt att tro på själv. Jag vågade inte säga till Mikael att han nog måste börja plocka ur och i tvättmaskinen också, för jag klarar inte det längre. Men som sagt, jag vågade inte säga det för jag orkade inte börja gråta. Tvätt på badrumsgolvet är inte tillräcklig kommunikation... Kommunen kommer på måndag och ska prata om mitt behov av hjälp med personlig hygien. Så jag har en liten kris nu. Och inte sover jag på nätterna heller. Går upp och tar en melatonin till nu. Ursäkta mitt sömnpillerpladder. Grattis på kärleksdagen. Var glad om du kan! <3

    SvaraRadera
  2. Tack! Hoppas du fick sova någorlunda! Förstår att du krisar nu när du ska få hjälp med personlig hygien, känner igen det. Hoppas det ska ge dig ork över till annat mysigt istället, eller bara att hålla längre, kanske få bättre sömn i längden, få stopp på en nedåtgående spiral. Ibland stretar vi nog på för länge med saker vi egentligen inte klarar. Hur ska man veta egentligen?
    Jag har haft underbara assistenter från hemtjänsten som duschat mig och tvättat mitt hår, och även om såklart vill kunna klara sånt själv så kan det kännas lite som spa på hembesök. Jag har försökt tänka så i alla fall. En av dom brukade ge mig försiktig massage också, kunde knappt tro det var sant. Kram på dig! <3

    SvaraRadera
  3. Sorgligt men fint. Kram!

    SvaraRadera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!