tisdag 19 april 2016

Att vara deppig men inte vilja visa det utåt för att:

✦ Inte andra ska bli oroliga, dom som känner mig väl och som vill hjälpa men själva är begränsade 

✦ Jag ofta blir bortviftad med glättiga kommentarer

✦ Jag är ju så 'stark' att folk inte tror man behöver pepp, och så hör dom inte mitt 'rop på hjälp' och då blir det ännu tyngre

✦ Folk inte vet vad dom ska säga för att det lätt kan bli glättiga kommentarer
 
✦ Jag inte orkar höra mig själv vara så vissen

✦ Jag har så mycket att vara tacksam för

✦ Andra ofta har börjat prata om hur jobbigt d e r a s liv är när jag yppar lite nedstämdhet, något jag i den sorgsna stunden varken kan eller vill bära

✦ Jag är rädd att bli bortglömd, vilket hänt förut när jag väl släpper den starka fasaden och öppnar mitt innersta med både sorg och rädsla 

✦ Det är ju så ljust ute och våren är fantastisk, då mår man ju så bra

✦ Folk tror att min fysiska sjukdom är psykosomatisk och därför kommer med råd och tips som dels är omöjliga att följa just på grund av min fysiska begränsning och dels kopplar mitt sängliggande till deppighet fastän jag varit sängliggande länge utan deppighet

✦ Jag känner skam över att jag tänker så dömande om mig själv, att jag är så oduglig och ful/äcklig, när jag tycker att alla andra duger så bra som dom är. Att jag har sånt 'feltänk' i hjärnan när jag borde veta bättre.

✦ Det finns dom som har det mycket sämre

Ja ni hör ju. Så knäppt när hjärnan får ett spel.
Men ja, jag är låg nu och har varit det ett tag. Det är inte konstigt, jag vet det. Det har varit tufft sen förra vintern då jag blev så dålig att jag knappt kunde äta och att dricka vatten var så tufft att jag fick ha en pappersmugg och ett sugrör för att orka dricka. Ibland liggandes. En kamp varje dag att få i sig vätska. Så dålig har jag aldrig varit, och aldrig så länge.

Jag är inte helt återställd från den perioden. Jag är inte tillbaka där jag var innan jag fick magbakterien som orsakade allt detta. Jag tror att allt det kommer upp nu, efter att ha kämpat 'för livet' igenom den tuffaste perioden i mitt liv. Att jag är bättre i måendet än förra vintern, men ändå så himla himla begränsad.
Jag vaknar på morgonen och tänker att "neeej, jag vaknade sjuk igen!" Helt överrumplad liksom, att det inte var en mardröm jag vaknade f r å n, snarare vaknade t i l l en mardröm.

Vissa saker är bättre, men andra är sämre, och det är svårt att ta in, kanske just för att det är sånt kaos i måendet, att det ändrar skepnad hela tiden.
Jag måste hela tiden anpassa mig till nya förhållanden, det flyter sällan på liksom.
Så ja, det tar på psyket.

Det är så komplext att vara deppig och samtidigt vara så begränsad som jag är. 
Jag kan inte följa dom vanliga tipsen och råden som ges vid nedstämdhet, jag kan inte träffa en terapeut eller göra någon fysisk aktivitet. Det är ju knappt att jag och min man kan prata här hemma eftersom jag så snabbt blir hjärntrött och sen får influensasymtom. Vilket inte direkt gör mig mer glad. Jag kraschar ju av att gå ut på balkongen.

Jag vill bara ut och gå flera kilometer, lyssna på gråtmusik, fika med vänner, ha filmmaraton, sola sola sola, måla stora tavlor med händerna i svepande rörelser, träffa familjen, krama mina kompisars söta barn, volontära med min församling, roadtrippa med min man längs slingriga vägar genom Sverige, gaaaahhh!! Göra allt möjligt för att kunna hantera denna nedstämdhet!!

Istället måste jag nu tänka om, tänka annorlunda, och jag vet att det går att hantera. Jag måste jobba ensam och mer inåt, med tankarna. Vara här och nu på ett annat sätt, ta en stund i taget mer än nånsin. Andas. Se på roliga klipp med Amy Schumer. Möta nedstämdheten i kombination med sjukdomens svåra symtom. För den tar ju inte semester bara för att jag nu också är nedstämd. 
Måste tänka bortom att jag inte kan läkas av solen, promenader, terapeuter, kreativitet. Jag är i en isoleringscell, på obestämd tid. Tänka så. Helt oskyldigt dömd. Men jag måste stå ut. Och nu med ytterligare en belastning. Det måste gå.

Och, det går över, jag vet det, men just nu och här så är det lite överväldigande bara. Så många grusade förhoppningar och så många besvikelser som kommer över mig.

Tills vidare kommer jag nog att fortsätta pysa ut här på bloggen, jag orkar inte hålla inne just nu, så är det bara.

Tack till er som orkat läsa så långt, och tack för att ni finns♡






8 kommentarer:

  1. Å nej, jag skrev ett jättelångt svar och så försvann det!

    Ska försöka komma ihåg.

    Jo, du är så duktig på att sätta ord på det svåra. och jag skulle så gärna vilja gå med på långa promenader och prata.
    Jag brukar vara tacksam för att jag har gått i såpass mycket terapi att jag har lärt mig att hantera saker, fast egentligen så känns det ju ofta som att man inte kommer såvärst långt om man inte får just sätta ord på saker och ventilera dem. Och bli lite utmanad i sina egna föreställningar och just den biten funkar ju sådär när man sköter det själv.

    Undrar om det funkar att göra alla de där praktiska terapeutiska sakerna i huvudet som en typ av meditation? Att ta fem minuters dykning eller joggingrunda eller blåsippsbacke varje heltimme, dels som distraktion och dels som typ serotoninboost - man kan ju trigga sånt under hypnos, men funkar det att göra på sig själv?
    Jag är ingen större hjälp, men jag tänker på dig och skickar en hoper kramar i alla fall. Alltid något. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du gjorde ett nytt försök och för att du kommer med så bra feedback!
      Bra påminnelse om att göra dom där sakerna mentalt, föreställa sig dom. Jag brukar ju själv tipsa om det till andra som är begränsade som jag. Ja du ser, svårt att komma ihåg sånt när det väl gäller! Men jag ska testa det. Jag gillar ju mindfulness-övningen 'barkbåtarna', att visualisera små båtar med segel som flyter förbi och tar med sig dom tankar och reflektioner jag har för stunden. Men jag behöver bli påmind att jag ska göra det, inte för att jag glömmer utan mer som att trycka på en 'start'-knapp. Att beordra mig.
      Så jag ska testa att visualisera en promenad. En promenad utan PEM
      Tack för att du lyssnade, och kramar tillbaka! <3!

      Radera
  2. Känner igen mig så mycket. Delar gärna på twitter, om jag får. Stora kramar ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det får du gärna, jag är så sporadiskt med på Twitter men funderade på att lägga ut just detta för att det nog är viktigt att lyfta. Tråkigt att du också ska behöva känna igen dig i detta! Stor kram!❤️

      Radera
  3. Åh vad jag känner igen mig - den största av kramar till dig! <3 Monica

    SvaraRadera
  4. Det skulle vara konstigt om du inte blev nedstämd när kroppen bråkar som den gör. Jag tycker du är stark och modig som skriver hur du har det så fortsätt pysa på bloggen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nilla! Och jag tycker detsamma, din blogg är en igenkänningsoas som man kan behöva när man kämpar med liknande saker. Kram <3

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!