Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

söndag 8 maj 2016

Igår blev tillvaron bara ett svart kaos

Så liten värld, såna begränsningar vi redan har, jag och min man. Så lite hopp som vi klamrar oss fast vid. Så bräcklig ekonomi att luta sig emot. Ja då kan tillvaron rasa ganska fort om något går snett. Det gjorde det igår.


Vi köpte bil förra året. Den gamla tog för mycket kraft från min man att underhålla och laga. Vi fick inte heller plats med alla mina hjälpmedel. Så vi tog våra besparingar och köpte en liten campingbil efter lång tids sökande och funderingar.
En säng på hjul. En bil som transporterar mig och mina hjälpmedel men som också ger mig möjlighet att komma till havet utan att bli sjukare. Klimatsystem för att klara temperaturväxlingar. En bädd som jag kan ligga på efter en stund i havet och solen. 
Ett kortboende på hjul som inte är full av allergener som en hyrstuga ofta har.

Igår skulle min man vårstäda den för att kunna göra vår första utflykt till havet för i år. Det är ju sommar och jag klarar bara solen och luften om vi är vid havet.
Så hittade han en rejäl fuktskada. När han kollade vidare så var hela golvet angripet av mögel. Inredningen fuktskadat. Vi vet inte hur stor skadan är, men min man var tvungen att slänga hela golvet till att börja med.
Han orkar inte det egentligen. Han orkar en enkel vårstädning och att jobba deltid och sen sköta mig och hushållet. 
Det här är för mycket.
Jag är mögelskadad sen gammalt. Mögel och fukt gör mig sjukare.
Bilen måste saneras. Samtal måste ringas. Saker måste tvättas. 
Allt kostar, både pengar och ork. Vi har redan begränsade tillgångar på båda delar.
Vi vet inte om bilen går att rädda. Vi vet inte om vi kommer tåla bilen med nya material. Vi vet inte heller om någon vill köpa en fuktskadad bil. Vi vet alldeles för lite just nu.

Jag grät hela dagen. Jag fick frossa av att gråta. Jag var inte stark innan, jag brukar klara katastrofer bra men jag var redan under isen, psykiskt, förutom min fysiska begränsning.
Min man var uppgiven. Han brukar inte bli det så fort. Han är optimist.
Nu blev det för mycket.

Igår var det sommar och alla bilder i mitt flöde var på folk som badade och var ute i solen. Jag grät. Hela vintern har jag längtat efter att bada. Att bädda campingbilen med den där mjuka madrassen vi köpte i vintras. Vila där en stund efter promenaden på klipporna och snorkelturen i havet. Dom få stunderna på året jag känner en viss friskhet. 
En tillflykt från alla höga ljud i vårat kvarter. Från tvättstugans parfymlukt och grannens rökning. 

Vi skulle åkt på en stor sammankomst i sommar som våra församlingar har, vi har planerat i mer än ett år. En del i planen var bilen, vi köpte den för att kunna komma på sommarens sammankomster. Kunna pausa flera gånger längs med vägen ner till Malmö där sammankomsten är. Hälsa på familjen. 
Vi bokade hotell precis vägg i vägg med arenan för att kunna vara med korta stunder. 
Vi skulle antingen ha manuell transportrullstol eller försöka hitta en elscooter att köpa billigt som kunde packas med i bilen.

Jag blev ju av med elscootern i vintras. Det var ett stort slag det med. Vi började leta efter en billig som vi kunde köpa själva. Som skulle få plats i bilen. Vi kom inte så långt.

Det känns som om någon högg av mig benen. Jag kan ju gå i lägenheten, men inte mycket längre. Vid havet några gånger på sommaren om säng på hjul finns att vila i direkt efter. 
Nu är jag så förvirrad. Ingen bil på jag vet inte hur länge. Absolut inte råd med elscooter längre. Och alldeles för mycket att planera och lite för lite hopp för att stå ut.

Måste. Hålla. Ut.







6 kommentarer:

  1. Nå fikk jeg virkelig vondt på deres vegne. :-(
    Håper at bilen kan reddes, og at det på en eller annen måte dukker opp krefter til å sette den i stand. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtanke! Vi hoppas också! <3

      Radera
  2. Men nej nej nej nej och nej!!! Man får inte drabbas av sånt där när man mår så! Det borde vara helt olagligt! Sånt kan man inte orka med!
    Lider nåt fruktansvärt med er! Kommer hålla tummarna stenhårt att detta kan lösa sig både enkelt, smidigt och snabbt nu! Kramar ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja det blir bara för mycket! Kram <3

      Radera
  3. Det känns orätvist att ni ska drabbas så hårt. Kan ni söka fondpengar för att få sanera bilen och till elrullstol?kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev lite väl mycket nu, speciellt som man försökt förenkla och ha framförhållning. Vi kollar med försäkringsbolaget och hoppas, men är beredda på det värsta. Frågan är vad som är värt, vi kollar runt en massa nu. Kram <3

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!