Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

tisdag 6 september 2016

Från en annan blogg, med mycket igenkänning

Bloggen Livets bilder har gjort det igen, satt ord på mina egna tankar och gjort att jag känt mig lite lättare, mindre nertyngd av tankar som vill ut. 
Jag har grunnat mycket sen senaste ME-studien publicerats, pratat en del med min man om det (vi har en liten pratbuffert på kvällen som senaste veckorna gått åt en hel del till att rannsaka vår sjukdomssituation eftersom även min man är i sämre skick just nu), funderat, vridit och vänt.

Ännu en gång har forskare påvisat att ME är en verklig sjukdom som syns rent biokemiskt och som förklarar varför jag och andra med ME är sjuka, och så allvarligt sjuka dessutom. Allvarligt som i att sjukdomen kan förvärras drastiskt vid t ex felmedicinering, överansträngning och till och med av en ny infektion, såpass att det i mitt fall blir så att jag inte kan äta, inte kan röra mig eller kommunicera med omvärlden. 

Jag vet ju det, men min omgivning fattar sällan. I alla fall inte direkt. "Oj, är det så illa!" är det både läkare, vänner och anhöriga som sagt när dom sett över tid hur jag försämrats, eller när jag har fått ett kraftigare skov under några månader.

Nu till Livets bilders inlägg, och här kan ni läsa hela:

"Det var som att något hände när jag började tänka på de nyaste resultaten i ME-forskningen (läs mer här). Att forskarna känner igen reaktionen i ME-sjukas metabolism från det som händer när vissa djur går i dvala. När de går in i ett tillstånd som tillåter existens men inte mer. Som ett skydd i extrema situationer. För att de ska överleva.

Och jag tänkte. Min kropp gör så här för att skydda mig. För att jag ska överleva.

Den stänger inte ner för att jäklas. För att vara dum. Även om det handlar om en felreaktion - människokroppen är ju inte direkt byggd för dvala - så är det ett tecken på omsorg. Ett sätt att skydda mig från extrema omständigheter. Ett försvar. En överlevnadsstrategi. 

Inte konstigt att det inte går att _göra_ sig frisk från ME. Att viljan inte spelar någon som helst roll. För det är faktiskt så att kroppen krympt sitt aktivitetsomfång. Inte bara i teorin utan rent faktiskt i praktiken. Stängt av. Då är det ju ganska naturligt att det får sådana konsekvenser att gå över gränsen. Att pressa sig. Inte heller konstigt att gränsen finns och inte går att töja på.

För det är att försöka ta av energi du inte har. Energin som är begränsad. Ransonerad för ett helt annat tillstånd. För överlevnad i dvala - inte ett fullvärdigt levande liv. 

Att tänka så gjorde att jag insåg att det faktiskt finns saker jag kan göra för mig själv. Som jag kan förändra. Jag kan acceptera min ranson och arbeta ännu hårdare för att inte använda upp den fortare än jag får en ny. Och jag kan sätta ännu tydligare gränser för sådant som stjäl onödigt mycket av den. Mot de som inte förstår. Som pressar mig. Vara tydligare, hårdare och mer konsekvent. Inte vika undan på grund av rädsla eller skam."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!