tisdag 27 december 2016

En sång som kom till i ett koncentrationsläger

Att vara sängbunden och husbunden med dagliga plågsamma symtom gör att jag ibland känner det som att jag blivit satt i fängelse, oskyldigt dömd. 

När jag känner mig som mest rädd, instängd och isolerad så brukar jag tänka på mina bröder och systrar som en gång satt i koncentrationslägren på grund av sin tro och att dom vägrade säga "Heil Hitler". Jag förstår inte hur dom stod ut, men jag blir styrkt av deras mod och uthållighet.

Forum för levande historia, som är en myndighet under Kulturdepartementet och vars uppgift är att informera om Förintelsen, skriver om dom olika grupperna som förföljdes av och skulle utrotas av nazisterna, och såhär står det om Jehovas Vittnen:

"Jehovas vittnen var en grupp som på religiösa grunder vägrade underordna sig det nazistiska partiet och som motsatte sig Hitler som ledare.
1933 fanns mellan 20 000 och 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. Deras ovilja att delta i de nazistiska organisationerna, att hylla flaggan och göra ”Hitler-hälsning” upprörde de nazistiska myndigheterna. 1935 då allmän värnplikt infördes blev konflikten ännu värre. Jehovas vittnena vägrade delta i armén på grund av sin trosuppfattning. De var trogna sin religion och fortsatte sina bibelstudier och underordnade sig inte någon annan än Gud. 1939 var ungefär 6 000 Jehovas vittnen internerade i olika fängelser eller läger.
Cirka 2 000–2 500 tyska Jehovas vittnen och nästan 1 000 av annan nationalitet skickades till olika koncentrationsläger. De fick bära en lila triangel. Även under de hårda förhållanden som rådde fortsatte de sin verksamhet med bönemöten och mission. I koncentrationslägret Buchenwald distribuerade Jehovas vittnen religiöst material som tryckts på en underjordisk tryckpress. Medlemmarna i Jehovas vittnen fick stöd av varandra. De var trygga i tron på att deras lidande var en del av deras arbete för Gud. Av de vittnen som hamnade i koncentrationsläger uppskattar man dödstalet till cirka 1 000 tyska Jehovas vittnen och cirka 400 icke tyska."

När jag var liten fick jag lära mig att en av sångerna som vi sjunger på våra möten skrevs i ett koncentrationsläger.
Härom dagen hittade jag ett klipp där Erich Frost, han som skrev den, berättade hur det gick till. Syftet var att stärka sina bröder och systrar att hålla ut, och jag blev så oerhört rörd av lyssna på honom. Jag älskade att sjunga den redan som liten, det var som en kampsång, den var kraftfull och jag sjöng ut riktigt ordentligt. 
Och det var ju precis vad det var, en kampsång som sjöngs under det tunga arbetet i lägren.

Här är det rörande klippet och intervjun med Erich:














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!