måndag 16 januari 2017

Islyktan och mitt allra sista försök till att arbeta

Jag lyckades göra en islykta härom dagen. Jag fyllde en liten plastbunke med vatten och lät den frysa till is på balkongen över natten. Här hade vi 3 minus, så efter en natt med den temperaturen fryser den precis lagom, inte helt igenom, men när man vänder upp och ner på den så är botten och väggarna frusna och så är det vatten kvar i mitten som man häller ut.

Det var högtidligt att tända ljuset på kvällen, även om jag bara kunde njuta i ett par minuter av det vackra skenet.

Så slog det mig. Vem lärde mig att göra islyktor? Jomen det var ju en kollega på mitt allra sista jobbförsök innan kroppen totalkollapsade. Så kollade jag almanackan, prick på dagen för tre år sen var det.

Å, så ont det gör i själen. Som jag hoppades att jag skulle kunna jobba där! Tänk om det var precis rätt omständigheter för att jag skulle orka jobba!
Jag skulle vara vikarie i en vecka och sen skulle jag med stor sannolikhet få rycka in som vikarie ännu mer och kanske lyckas med 10 timmar i veckan.

Arbetsplatsen var en dröm; sköna arbetskamrater, lugnt tempo och det mesta gick ut på att handleda och motivera arbetslösa att arbeträna med hjälp av pyssel och handarbete. Stället är i kommunens regi och allt material som används där är återvunnet. Jag hade till och med haft workshops där innan, genom mitt eget företag som frilansande återanvändningsdesigner, så jag kände mig väl hemma både i miljön och med arbetsuppgifterna.

Jag skulle fixa det! Även om jag anade att jag nog var mer än 'bara' utbränd och väntade på en utredning för att se om jag hade ME. Men tänk om detta var den ultimata arbetsplatsen! "Men om jag bara" gick runt väldigt mycket i mitt huvud då.

Det gick inte alls.
Jag fick bli hämtad efter bara ett par timmar näst sista dagen på mitt vikariat, jag klarade inte ens att åka hem med spårvagnen eller att ens sitta upp.
Bland det sista jag gjorde var dom där islyktorna som kollegan lärde mig att göra.

Två månader efter det sökte jag sjukersättning och Försäkringskassan hade mage att påstå att jag kunde jobba trots att jag nu låg sängbunden och verkligen hade testat in i det sista att försöka jobba.
Efter två år fick jag till slut rätt i Kammarrätten. 

Men vet ni, jag är så glad för att jag orkade göra islyktan härom dagen, jag är glad att jag har positiva minnen (förutom kollapsen sista dagen) från mitt allra sista jobb, att jag faktiskt hade lyckats nå dit jag ville även om inte kroppen var med på noterna! Jag dög, var behövd och hade skills!





2 kommentarer:

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!