torsdag 19 januari 2017

Minnet av en obehaglig upplevelse i vården

Jag var med om en hemsk upplevelse för några år sen när jag var inlagd på sjukhus under några veckor. En i vårdpersonalen på den avdelningen trakasserade mig när ingen annan såg, skällde på mig och sa kränkande saker om min kropp, mest om hur fet jag var.
Till slut berättade jag det för en sjuksköterska jag hade förtroende för. Jag sa inte vem det var som hade trackat mig men sjuksköterskan frågade genast: "Var det.....", och så nämndes namnet, och jag blev helt chockad. 
"Ja" svarade jag. 
"Den personen trakasserar andra också men ingen vågar anmäla. Det vore väldigt bra om du gjorde det."

Det var nog bland det värsta jag varit med om. Både att bli trakasserad i ett vård- och omsorgssammanhang och sen anmäla. Klart jag var tvungen att anmäla om så många andra led av samma persons trakasserier. Jag var i extremt dåligt skick då och hade egentligen inte kapaciteten. Men jag gjorde det ändå, för andras skull mest.

Jag har sen dess fått en rejäl fobi för att bli så sjuk att jag skulle behöva bli inlagd på sjukhus. Jag hade länge fobi att ens åka spårvagn förbi sjukhuset där personen jobbade.

Man är oerhört utlämnad som svårt sjuk, och speciellt om man är helt beroende av andras vård för att överhuvudtaget fungera.

Senaste tiden har det hänt lite obehagliga saker när hemtjänsten varit här, beteende som påminde om det jag var med om när jag var inlagd, inte lika extremt men tillräckligt för att det inte ska kännas okej. Jag har inte riktigt förstått varför jag blivit så rädd och liten av situationen, såpass att jag till och med börjat kallsvettas och fått ångest, men härom dagen slog det mig att beteendet ju till viss del påminde om det jag var med om på sjukhuset, fast lite subtilare. Men det började subtilt då också och blev värre, och den personen svängde i humöret och kunde vara oerhört trevlig och hjälpsam ena stunden och sen bli otrevlig och mobbande en annan dag. 

På ett sätt är jag ännu mer utlämnad nu, jag är mer funktions- och rörelsehindrad än jag var då för flera år sen, och jag är ofta helt ensam med hemtjänstpersonal och instängd i lägenheten och har inte alltid kapacitet att verbalt säga ifrån när vårdpersonal kommer hit och nåt blir fel, speciellt om det handlar om ett obehagligt bemötande, det är oerhört stressande och energislukande.
En detalj i sammanhanget är att det känns obehagligt för mig att ligga ner och ha ett samtal när min samtalspartner står upp, jag brukar alltid sätta mig upp automatiskt för att undvika obehag, fastän jag inte inte har kapaciteten att sitta upp och ha ett samtal. Det här gäller oavsett samtalsämne, men obehaget förstärks såklart i en konfliktsituation. 

Vi har redan tagit tag i den här saken och min man har satt ner foten och berättat för ansvariga om vad som hänt och vad som inte känns okej. Det har tagits emot på ett bra sätt och vi har också fått en ursäkt och försäkran om att det inte får hända igen, samt att vi måste fortsätta komma med synpunkter om något brister. Vi har till och med skrivit med i utförandeplanen att det är viktigt att, om samtal är nödvändigt, personal ska sitta ner på en stol så vi är någorlunda på 'samma plan'/nivå.

Det känns väldigt skönt att saken är utredd, samtidigt som obehagskänslan i magen ändå inte riktigt ger med sig på en gång.
Det kommer nog att ta lite tid för att få tilllbaka förtroendet för hemtjänsten igen, speciellt med det bagage jag redan hade med mig innan.

Detta inlägg har varit hemskt att skriva, och har tagit nån vecka att formulera/processa. Under denna tid har tre viktiga blogginlägg skrivits på temat 'vårdvåld', ett passande uttryck som myntats av Funkisfeministen och som innebär så mycket mer än påtagligt och synligt våld inom vården, eller våld med ord som i mitt fall.

Läs mer om vårdvåld på dessa inlägg:






2 kommentarer:

  1. Men fy så hemskt att bli behandlad så illa när man är så utsatt. Jag förstår verkligen att du reagerar starkt när det är på väg att hända igen. Men var det inte lite fegt av kollegorna att låta dig anmäla? De borde väl kunna gå till sin chef och berätta var personen håller på med. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, otroligt bisarrt alltihop! Men det handlar om hierarkier mycket tror jag, inte klokt.
      Kram❤

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!